Känner att jag behöver skriva av mig lite. Något som inte händer så ofta faktiskt.
För ungefär ett år och en vecka sen fick jag ett mail som vände hela min vardag upp och ner.
På jobbet kände jag att saker och ting hade börjar ordna upp sig. Jag kände att jag fick mer ansvar och faktiskt tog mer ansvar. Fick erbjudande om vikariat och visste att jag var näst i tur att få en tjänst. Och jag visste att dom ville ha mig. Jag ville kanske inte jobba där resten av mitt liv men för stunden så gav det mig både pengar och en mening. Det kanske inte är det roligaste jobbet men det ger mig en glädje de dagar man gör något bra för någon.
Iallafall
Lägenheten hade jag precis börjar älska. Från början tyckte ja den var liten och sliten men ju mer egen prägel jag fick sätta på den ju bättre kändes det. Jag hade planer på att göra om lite, köpa nya saker. Jag fick massa nytt och roligt i julklapp och det kunde inte kännas bättre.
Fotbollen kändes igentligen inte alls bra. Men vi hade kommit överens om att alla skulle stanna och kämpa. Vi skulle klara av nästa säsong trots all skit som hänt. Därför kändes det extra tung när jag var tvungen att meddela att jag inte kunde vara med, jag kände mig som en svikare. Och nu såhär i efterhand känner jag att den här säsongen hade nog varit rolig att spela. Med den utvecklingen jag har haft hade ja kunnat behöva ett bra år, inte ett skitår...
Familj och vänner var nog det som kändes extra jobbigt. Även fast många vänner redan flyttat. Men familjen...
I mailet stod det att ja kommit in på den utbildningen jag velat gå hur länge som helst. Det lilla lilla problemet var att jag kommit in i världens ände (för att citera Sabina). Jag skulle alltså flytta så långt norrut det gick kändes det som. 100 mil från mitt liv.
Och det var nog den känslan som var värst. Att jag faktiskt skulle göra något som jag är livrädd för. Jag skulle ta mitt pick och pack och själv resa iväg till en främmande stad och försöka lära känna främmande människor. Jag skulle behöva göra så mycket som jag hatar.
Jag vet inte hur många gånger jag försökte få mamma att säga att jag inte skulle åka. Fast jag visste inners inne att det fanns inget annat val. Dagarna gick och avresan kom farande. Jag gjorde allt man skulle göra, boka flyg, kollade upp bussar, ställde mig i bostadskö. Allt detta sammtidigt som jag sa till mig själv att jag inte bestämt mig än. Behövde några utskällningar innan jag kunde erkänna högt att det faktiskt inte fanns några andra alternativ.
Det jobbig var att ett år tidigare att hade suttit och tänkt att "nee fan ja skiter i det här, fatta va skönt att kunna flytta typ till Luleå, plugga och börja om". Då kändes livet meningslöst och jag ville flytta. Nu ville jag inte det.
Det var bara att säga till jobbet att jag inte kunde ta något vikariat eller jobba på ett tag. Säga till fotbollen att ja inte skulle kunna vara med nästa säsong. Försöka börja packa ur lägenheten. Hinna säga hejdå till familj och vänner.
Tre veckor senare gick planet till mitt nya liv!
