miiillis

Idag när jag stod och gjorde iordning mackor åt S drabbades jag av den dära känslan igen. Visserligen hade jag kännt att den fanns där nånstans och lurade men jag var inte beredd på den. Jag ville egentligen bara kasta allt och dunka huvudet i väggen och gråta. Gråta som om det inte fanns nån i närheten eller någon morgondag att vakna upp till. Önskade att jag låg i sängen långt ifrån denna värld, att jag bara kunde stänga av. Istället fortsatte jag göra mackor med gnabbet bakom mig. Orkade varken lyssna eller svara. Lät allt bara flyta på. Jag kände mig tom och ensam. Lyckligtvis kunde jag ta rast efter det och där fick jag min tröst. Där fick jag komma bort några minuter. Stänga av allt och bara njuta.

Nu sitter jag på jobbet och ska snart sluta. Känner mig fortfarande helt tom men hoppas det går över. Ska hem nu å kura ner mig under en filt framför tvn och mysa. Och inte tänka för mycket. Även om jag vet att jag inte kommer lyckas med det...